Intervju Graciela Montes

Jag ska börja här för att Språklärarinnan säger att när man ska sätta igång och berätta något måste man alltid börja från början. Det är nog sant, jag säger inte att det inte är det, men jag har lust att skriva en sak, bara en liten sak, innan jag börjar från början, och eftersom jag på sistone fått för mig att göra saker som jag har lust till, så ska jag berätta: JAG HAR ETT MONSTER I FICKAN.*

Precis så ska jag göra nu, som Graciela Montes gör i en av sina böcker, inte börja från början utan där jag vill: När jag stänger av bandspelaren går vi ut i ett vinterkallt Stockholm. Sommaren har just börjat i Buenos Aires. Jag ska följa Graciela Montes till biblioteket och hon vill hellre gå än ta tunnelbanan, hon säger det ödmjukt och nyfiket. Jag börjar med detta för att jag tror att det är det som det hela handlar om: Graciela Montes nyfikenhet som visar barnet i henne. Om hon inte hade det skulle hon inte kunna skriva som hon gör, tror jag.

Graciela Montes har publicerat över 30 barnböcker (främst bilderböcker men även längre kapitelböcker för lite äldre barn), två vuxenromaner och flera teoretiska böcker kring barnlitteratur (bland annat i samarbete med Ana María Machado). Under hela sitt vuxna liv – hon fyller snart sextio år – har hon skrivit barnböcker, föreläst och deltagit i kongresser om barnlitteratur. I sina föreläsningar och teoretiska böcker reflekterar hon mycket och ofta kritiskt kring vad som anses lämpligt och pedagogiskt för barn, om censur och om relationen mellan fantasi och verklighet. Hon bor i Buenos Aires, det har hon alltid gjort, och hon stannade kvar i sitt land och skrev även under diktaturen. Hennes böcker finns översatta till närmare tio språk och hon har vunnit flera litterära priser, främst nationella men även utländska. Två gånger har hon blivit nominerad till H C Andersen-priset.

Men istället för att presentera sina verk och sig själv som författare på Barnboksinstitutet i Stockholm, dit hon blivit inbjuden, talar hon om fattiga barns situation i Latinamerika. Hon talar om brist på utbildning, mat och bostäder, om fattigdomen som hinder för att ta del av kulturen, om litteraturens betydelse och värdet av statliga bibliotek.

Det är som att hon i sin skönlitteratur verkliggör det hon kämpar för. Oavsett om barnet vill resa jorden runt före ett tandläkarbesök, som i Cuatro calles y un problema (Fyra gator och ett problem) eller om en grupp barn vill bygga en underjordisk labyrint som bara tillhör dem, som i Otroso, så gör de det. Det finns en värld som är deras där de kan vara kreativa och sätta sina egna regler utan att någon vuxen kontrollerar dem. Graciela Montes böcker blir ett frirum.

Jag träffar henne för en intervju några dagar senare. Den Graciela Montes jag möter tycks ha två starka sidor, precis som hennes litteratur: den sprudlande, glada och den skarpa, politiskt angelägna.

Du visar ett stort engagemang för barn som lever under svåra förhållanden, men i dina barnböcker fokuseras inte de problemen. Det centrala är istället en frihet, en kreativ glädje och humor.

Jag kan inte förneka det mörka som händer barnet, men det kan sjunga och dansa mitt i stormen. Just det får de inte förlora, men ibland är de så förstörda att de inte längre kan. Man måste känna till den verklighet jag talar om. Jag vill berätta om den särskilt i en värld där sådant inte finns, det är viktigt att veta. Ibland har de här barnen inte någon chans att vara barn. De har inte den minsta möjlighet till lycka. Men även i fattigdom finns ett visst utrymme till frihet. I min bok Casiperro (Nästanhund) som handlar om en hund som lider av hunger, tar sig huvudpersonen fram utan någonting, och trots det äger den en lycka. Det finns sådana barn. Barnet vill vara lyckligt.

Vad tror du att litteraturen betyder för barnet?

Jag tror inte att det som händer hos barnet när det läser eller lyssnar är att det kommer till en annan värld och där tar problemen slut. Nej, det är en tur och returresa, till en plats som man är med och skapar, och medan man skriver eller hör berättelsen så är man del av dess själ. Det ger utrymme till frihet. Jag har skrivit en artikel om den vuxnes vilja att förföra barnet och övertala det till vissa saker genom sagor, men jag tror att litteraturen måste ha en annan funktion. Jag ser barnlitteratur som ett möte mellan barnets värld och min. När vi ses där är vi jämlika. Jag är inte den vuxna som vet allt. Jag är inte den som bestämmer. Där är jag lika mycket barn som de, och de är lika vuxna som jag.

Vad vill du uppnå i dessa möten?

När jag besöker skolor är min strävan att stimulera deras nyfikenhet, att ge dem intrycket av att världen alltid är vidare än de tror. Fattiga som rika är instängda i sina områden: de går alltid på samma gator, de köper alltid samma sak i mataffären, de använder alltid samma ord. En fattig i mitt land kan praktiskt taget inte ta sig ut ur sin förort. De känner till sina kvarter men har aldrig varit inne i stan, även om den bara ligger trettio kvarter bort. Att ta bussen är för dyrt för en fattig, och det låser en till sitt område. I kulturen kan man göra upptäcktsresor. Min strävan är alltid den att de ska veta att det finns mer, att det finns andra författare än den de har framför sig, andra böcker, andra världar, att det finns mer, mer, mer. Och att man kan fortsätta att söka, att man kan hitta en tråd och följa den. Som läsare kan man alltid göra fler resor, fler upptäckter, utan att man behöver lämna rummet.

Annat, andra. Det påminner mig om boktiteln Otroso (vilket är ett skapat ord för den andra världen – otro betyder ”annat” på spanska och otros ”andra”). I Otroso är berättaren vuxen, men han bygger hela historien på det han hört och efterforskat, och egentligen vet han inte mycket, han beror helt av barnens historia. Det är de som skapat den, inte han. Barnens värld är den verkliga och väsentliga. Men berättaren är också nyfiken och intresserad av barnen, han accepterar sin utanförposition och står på deras sida.

Jag har inte en bild av den vuxna som barnens fiende. Som i Roald Dahls värld, då de vuxna står på en sida och barnen på en annan. Jag vill se det som mer sammansatt. Det finns stunder då barnet i en vuxen vaknar till liv, och det kan finnas vuxenhet hos barnet. Det finns alltid sprickor, sådant som beblandar. Ibland handlar barnet destruktivt, det har ihjäl sin egen barndom. Man måste se allt, inte bara det man vill.

Du tar i dina böcker avstånd från vuxenvärldens problem och sätter istället in fokus på barnens värld. Det är aldrig en rörelse uppifrån och ner (om man nu ser de vuxnas värld som den övre), utan snarare en rörelse på barnens nivå. I barnlitteratur dyker dock politiska budskap ofta upp, och Otroso har med sin hemliga underjordiska värld tolkats som en motståndsrörelse mot diktaturen.

Jag har fått höra den tolkningen, kanske finns något av det där, men det var inte min tanke. Min idé var, att när man är barn eller ung så behöver man skapa sin egen värld, varifrån man kan stå emot all dominans från den organiserade världen. Den enda gången jag velat berätta om diktaturen, då har jag också gjort det. Jag anser att det är min generations plikt – jag har vänner som försvunnit och mina barn föddes när diktaturen just börjat – och på samma sätt som jag berättat för mina barn berättar jag i El golpe y los chicos (Militärkuppen och barnen). Jag skapar inte karaktärer, det är inte fiktion utan historia och då berättar jag precis som det är.

Kan man skriva barnlitteratur med full frihet? Finns det inte begränsningar, med tanke på att det är vuxna som publicerar, väljer och köper böcker?

Av det jag anser ha betydelse för barnet så finns det inget förbjudet. Men jo, det finns saker i samhället som det anses att man inte ska prata om. Det är inte de gamla tabubelagda ämnena som kärlek, sex och död, utan vår historia – de verkliga händelserna. Eller pengar, sådant som vuxna kanske skäms över. Det mest skandalösa jag gjort, det som väckt starkast reaktion, var när jag med enkla ord berättade för barnen i El golpe y los chicos om de försvunna. Dels kom reaktionen från politiskt inblandade, men också från de som tyckte att det var för sorgligt för barnen. Det är absurt, för de uppfattar mer än vad man tror, de vet. Och om de får en historisk förståelse så lättas deras oro, det hjälper dem att begripa det som sker. Det är verkligen ett stort tabu. Ge barnen fantasi, småfåglar, men inget konkret om vår verklighet.

El golpe y los chicos skiljer sig helt från mina skönlitterära böcker. Jag har tagit med vittnesmål från barn till försvunna, som var med vid ögonblicket. Det är ett barns blick som ser allt ur ett annat perspektiv. De berättar till exempel att de lekte med bilar när dörren slogs in, eller hur tyget i bilen såg ut när de blev bortförda. Den blicken gör att dagens barn kan ta det till sig.

Denna ilska för det som hänt och för dagens förhållanden, går den hand i hand med skrivandet eller går det att släppa de känslorna?

Att skriva är min fria zon. Där råder andra regler. När jag skriver tänker jag inte: ”nu ska det handla om barnalkoholism eller det eller det problemet”, för så kommer inte litteratur ur mig. För mig börjar det alltid med en bild. Om jag inte hade skrivandet, så skulle jag inte ha någonting. Det är en plikt att hålla ögonen öppna, för den samhälleliga person jag är, men min plats är litteraturen – där kan jag leka.

Sista meningen i Otroso lyder: ”När allt kommer omkring är en historia, som Ariadnas tråd, en cirkel utan slut som ändrar form och alltid är den samma”. Flera författare menar att de skriver samma berättelse gång på gång. Vilken skulle i så fall vara din ”urberättelse”?

Något som jag återkommer till och som visar sig i mina böcker som en bild är att man alltid lyfter på ett lager och under det lagret finns ett annat. Egentligen tar det där aldrig slut, upptäckandet. Den känslan av att under något finns något annat.

Annat, andra. Spiralrörelsen utan slut. Nyfikenheten. Är det inte också smärtsamt att bevara barnets sätt att se på livet?

Jo, det är svårare och mer riskfullt. Men man vinner så mycket på att ta risken så att det är värt det. Jag vill leva tills jag dör.

* Ur Tengo un monstruo en el bolsillo, 1988

CITAT
Min strävan är alltid den att barnen ska veta att det finns mer, att det finns andra författare än den de har framför sig, andra böcker, andra världar, att det finns mer, mer, mer.